Det är så viktigt att ha lärare i sitt liv, lärare som kan hjälpa en att se sanningar. Viveka har levererat ett antal livsavgörande sanningar, utmanat mig när det som allra mest behövts för att komma framåt i viktiga aspekter. Den allra tuffaste var när hon i ett samtal om min dotter ställde en fråga som vände upp och ner på hela mitt förhållningssätt mot min yngsta dotter. Hon hade under en tidig pubertetsperiod väldigt jobbigt och mycket av denna frustration var utåtagerande och ganska gränslös. Jag och min man slets mellan förståelse och gränssättning på ett omedvetet och föga lyssnande sätt. Där satt jag hos Viveka och beklagade mig över hur jobbigt det var och hur gränslös hon var och hur synd det var om mig…En fråga från Viveka raserade alla mina försvar och jag såg smärtsamt klart saker för vad de verkligen var.
”Känner du kan hända någon som uppfattades som gränslös som liten?” På direkten insåg jag att jag behandlade Sara på samma icke konstruktiva och till viss mån respektlösa sätt som min mamma behandlat mig, såklart i allra största välmening. Jag blev helt tagen av sanningen som slog till mig i magen och bröstet samtidigt. Millisekunder senare känner jag rädslan komma krypande, tänk om jag inte skulle klara av att bryta mönstret och ställa saker till rätta?

Både år 1 och år 2 på utbildningen, steg 1, avslutades med ett 4 dagars långt retreat på detta magiskt vackra ställe i skärgården utanför Norrköping. Jag kommer till min första yogaretreat taggad till tänderna men också stressad för förestående student och konfirmations mottagning samt som vanligt galet mycket att göra på jobbet.

Väl på plats fick jag panik, det kändes som en sekt, allt var på tok för riggat och alla tyckte allt var så fantastiskt. Jag började fly, letade platser där jag kunde jobba i pauser och sen bestämde jag mig, jag har inte tid för detta, nu åker jag hem. När jag säger det till Viveka ber hon mig bara lugnt att prata med Maja innan jag åker. Ok det kan jag väl gå med på tänkte jag och stegade in i det ljusa och fina rummet med vackert slitna gamla möbler. Jag satte mig i soffan och Maja ställer två frågor; Vad tror du skulle hända om du stannade kvar och utforskade vad som händer efter att du har varit på ett fyra dagars långt yoga retreat? Vad händer inom dig när du får vara med dig själv utan förpliktelser en sådan lång tid? Jag bröt ihop och insåg att jag försökte fly från mig själv och att det inte fungerar i längden. Tårarna rann i flera timmar men jag blev kvar…Blev det mindre sektlikt? Blev jag en i sekten? Nja, jag tror nog att jag mest ändrade attityd till det för mig okända och outforskade och började min resa mot att sluta prestera mig igenom livet…erkände nästan för mig själv att jag är en göra knarkare, men bara nästan…